Hjalmar berättar

Jan-Erik Wallinder minns Hjalmar Jansson från Åsta 2

Så här berättar Jan-Erik:

Våren 1971 kom Hjalmar, syskonen Janssons äldsta bror, till Åsta byn för att sätta fart på vårbruket. Ivar tyckte inte att det var dags att börja. ”George och jag är ju så ivriga att börja”, sa Hjalmar. ”Kan ni förstå en sån jäkel att hålla igen?” Hjalmar följde i stället med far och mig in och drack kaffe på förmiddagen, och så började han berätta om gamla tider i byn.

När Hjalmar var 6 år bodde han ute i drängkammaren. En höstkväll fick drängarna och han för sig att de skulle gå till Gretas täppa och palla frukt. När de var ute i trädgården anade gumman oråd och tittade ut. Drängarna var snabba att kasta sig ner bakom krusbärsbuskarna, men Hjalmar stod upprätt och tog emot utskällning. Senare fick Hjalmar en bankbok, med 5 kronor insatta på, för att han visat modigt ingripande, av gumman.

När han var 7 år började han Virsta småskola. Som kamrat fick han då Erik Jansson från Stora Forsby.

När han slutat skolan hjälpte han till på Åsta nr 2. Under första världskriget var hästar så dyra så Alfred Jansson köpte ett par oxar i stället. Det blev Hjalmars uppgift att köra oxarna. En sommarmorgon gick Hjalmar upp riktigt tidigt i ottan, för att slå vallen nere på ängarna, med slåttermaskinen. När han kom ner till slåttervallen och hade fällt ner kniven började oxarna gå baklänges och dra slåttermaskinen efter sig. Först då kom han underfund med att han hade satt vänsteroxen till höger och tvärt om. Det trivdes inte oxarna med. Han fick lov att ta loss ena oxen och flytta över den andra till rätt sida. Under tiden sprang den lösa oxen iväg hemåt. Hjalmar hann inte ifatt oxrackar’n förrän hemma vid ladugårdsdörren.

På hösten var han ute och plöjde med oxarna, då skulle de över bron vid utfallsdiket. Bron var en hal träbro och oxarna trängdes så den ena oxen ramlade ner i det vattenfyllda diket. Jag tänkte, sa Hjalmar ”Dö du, jävla oxe”, men han kravlade sig upp ur spat.